Allt runt omkring mig verkar komma vidare, bort i från den punkt då vi stod och stampade. Det var då vi sakta gled i från varandra och verkligheten, ner i det som tyngde våra sinnen. Syster tålamod skakade den gången på sitt huvud. Hon tog min hand och ledde mig i från det som då var så uppenbart. Jag gav henne min tappra tillåtelse till att falla, hon var vid min sida då och hela tiden.
Jag valde att lita på det jag trodde var sant. Jag kan nu så smått se ett slut på mitt och alltets ovetande. Jag ser mot horisonten med skakiga ben. Jag tror och jag vill våga. Tålamodet håller mig kvar, det ger mig tid och kraft... Jag ler!
Text och Foto: Sanne Ramberg. Solnedgång i Arches, Utah.
No comments:
Post a Comment