Jag kan se hur du ler mot mig på avstånd, du tar några steg framåt och bugar artigt mot mig. Vi känner igen varandra, det är en återförening från en annan tid. Du tar min hand och leder mig dit vi ska. Utan att tveka så går jag med dig... Det känns så naturligt och rätt att gå där vid din sida.
Jag kan se den dagen komma närmare mitt universum. Tid och rum spelar inte längre någon roll. Jag vet att den dagen finns där ute och att den väntar på mig. Jag vet inte vart du är, men du bor i mitt sinne, jag är bara osäker på vem du är.
Jag har fallit ned och slagit mig så många gånger. Jag har trott på det som varit min verklighet och förgäves hoppats på en gemensam evighet, som hela tiden inte funnits där. Jag har tagit lärdom av det som hänt genom åren och jag håller inte längre fast i det omöjliga.
Ge mig bara lite tid... Tid till att våga hoppas, tro och finna kraften till att bara vara igen. Jag är otålig och vill springa fram, men någonting lugnar mig och gör så att jag långsamt flyter framåt.
Jag andas ut...
No comments:
Post a Comment